Jonte och Pål

Jag lyssnade på radio igår. Och på radion spelades en låt som sjöngs av en riktigt saftig röst. Hej och hå tänkte jag. Den här kvinnan kan sjunga. Punkt. Låten var helt ointressant egentligen, och texten fruktansvärt intetsägande och påklistrad, så att säga. Till min stora förvåning - NOT - var det just suggan Marie Picasso som sjöng. Bara timmen senare står jag på samma toalett, med samma penis i handen, och lyssnar på en väldigt lik låt. Denna gång hajjar jag nästan till för rösten var så intressant. AMANDA är det ju såklart! Gryym! När refrängen á la "I love you, I love you, I love you baby, baby, baby" typ, går igång, då hoppas jag nästan lite att stackarn inte skrivit skiten själv. Så kan det gå.

För er som undrar hur min tunnelbanevecka har varit så kan jag berätta att jag såg en man med shoppingskassar (alltså inte uteliggarkassar) sova häromdagen. Ska man väcka honom? Frågan här är ju om han hade blivit lite arg av att bli väckt för tidigt som han hade blivit glad över att bli väckt i tid? Det beror ju på hur han är funtad liksom...

Och hur i helvete är människor funtade egentligen, det kan man fråga sig. På skolan anmälde jag mig till ett experiment i fjol, som gick ut på att disponera 100 kronor mellan sig själv och en "annan person". Man visste inte vem det var. Man fick bara 100 spänn till sitt förfogande. Jag var stolt när jag behöll alla pengar själv. Men nu när jag ett år sedan får se hur 10 idioter i år valt att disponera pengarna, ja då är det inte en jävel som tagit skiten själv. Majoriteten gav bort hälften, och i ett fall uppgick hälften till hela 175 kronor. Alltså, jag hittar 350 på gatan, vänder mig om och ger hälften till en complete stranger. Fullt normalt. NÅGOT är fel i Sverige.