please don't take my picture it's been a bad day
först vill jag bara bekräfta att det snöar. jag VISSTE att det skulle komma tillbaks!
Det började snöa igår. Samma dag som jag för första gången glömde min halsduk. Samma dag som jag irrade omkring på "stan" i typ 3 timmar. Sagan om pojken som visste för lite börjar med att han köper en hårddisk. Eller egentligen först med att han åker till ett tryckeri i Solna, och sen tillbaks till skolan, och SEN köper en hårddisk. När han sedan ska bege sig till SUNDBYBERG CENTRUM, och närmare bestämt Ekensbergsvägen 128 - för att hämta upp sin nya mediaspelare - så går han till Karlberg för att pendeltåget. Åh vad smart jag är tänker han, ty han visste att man kunde åka pendeltåg till Sundbyberg. Han visste däremot inte att han var blott en station från sin slutdestination, när han med ett alltför occupied mind (som hade vandrat in i Jimi's Electric Ladyland, och nu sjöng i låten "Wait Until Tomorrow") förlitade sig på sin favorituppfinning i världen - mobil.sl.se
I syn övertro på the power of wapping skriver han in rätt adress - bara för att försäkra sig om att han verkligen är på rätt väg - men då ser han plötsligt hur ett tåg ställts in. Han wappar igen. Nu föreslår sl att han ska åka tillbaks till Centralen, och ta tunnelbanan. Nåväl tänker han, jag satsade mina kort på pendeltåget, men nu får jag bita i det sura äpplet, jag hade ju trots allt hört att det låg vid en tunnelbanestation (dock inte vilken linje - big mistake). Han följer reseplaneraren, och åker nu röd linje. Mot Liljeholmen. Lilje-HOLMEN. Visst, det är säkert inte en optimal väg, och man måste åka nån jävla buss, men jag har tid, tänker idiotjäveln. Han väntar på bussen. Han kliver på. Han glömmer bort hållplatsen och frågar den vilsna drivern. Han wappar igen. Han kliver av, och går omkring. Det börjar snöa. Han irrar omkring. Han hittar rätt väg - HURRA! Han går många jävla nummer down the street, och är nu på rätt adress, only it's the completely fucking wrong one. Ett leende tar form på hans frostbitna läppar, och han wappar in på Webhallens hemsida. Sundbyberg ligger inte på 10 minuters bussavstånd från Liljeholmen tänker han. Han wappar efter rätt adress igen, men det är fortf fel. Batteriet börjar nu ta slut. Han går tillbaks till busshållplatsen och ringer en livlina. "Ja men det ligger ju på gångavstånd från tunnelbanestationen - blåa linjen mot Hjulsta". Mm precis säger miffot, då åker jag dit. Han är inte arg, inte på långa vägar, utan är fast besluten att göra något bra av sin situationen, och sin annalkande (eller eskalerande snarare) Pnemonia - såå coolt på engelska. Han skriver en låttext. Väl framme i rätt stadsdel tilltar snön, och pojken tvingas knäppa trenchen upp i halsen såsom en "poltiskt övertygad" skulle gjort. Han ringer en vän igen, och efter ungefär 8 färdriktningsbyten är han på rätt väg. Precis när hans ben börjar ge vika uppenbarar sig en kaffearom i hans täppta näsa, genom den snödränkta luften. Med fascinerande ögon iakktar han kaffefabriken, och ler lite.
Sen åkte jag tillbaks, och unnade mig själv en chokladbit. En Twix närmare bestäm, för mediaspelaren jag köpte hette ju Tvix. HAHA fan va jävla kul fett värt 1,5h omväg för det sköna spexet.
HORA, nu hade en viktigt sms inte skickats...
Det började snöa igår. Samma dag som jag för första gången glömde min halsduk. Samma dag som jag irrade omkring på "stan" i typ 3 timmar. Sagan om pojken som visste för lite börjar med att han köper en hårddisk. Eller egentligen först med att han åker till ett tryckeri i Solna, och sen tillbaks till skolan, och SEN köper en hårddisk. När han sedan ska bege sig till SUNDBYBERG CENTRUM, och närmare bestämt Ekensbergsvägen 128 - för att hämta upp sin nya mediaspelare - så går han till Karlberg för att pendeltåget. Åh vad smart jag är tänker han, ty han visste att man kunde åka pendeltåg till Sundbyberg. Han visste däremot inte att han var blott en station från sin slutdestination, när han med ett alltför occupied mind (som hade vandrat in i Jimi's Electric Ladyland, och nu sjöng i låten "Wait Until Tomorrow") förlitade sig på sin favorituppfinning i världen - mobil.sl.se
I syn övertro på the power of wapping skriver han in rätt adress - bara för att försäkra sig om att han verkligen är på rätt väg - men då ser han plötsligt hur ett tåg ställts in. Han wappar igen. Nu föreslår sl att han ska åka tillbaks till Centralen, och ta tunnelbanan. Nåväl tänker han, jag satsade mina kort på pendeltåget, men nu får jag bita i det sura äpplet, jag hade ju trots allt hört att det låg vid en tunnelbanestation (dock inte vilken linje - big mistake). Han följer reseplaneraren, och åker nu röd linje. Mot Liljeholmen. Lilje-HOLMEN. Visst, det är säkert inte en optimal väg, och man måste åka nån jävla buss, men jag har tid, tänker idiotjäveln. Han väntar på bussen. Han kliver på. Han glömmer bort hållplatsen och frågar den vilsna drivern. Han wappar igen. Han kliver av, och går omkring. Det börjar snöa. Han irrar omkring. Han hittar rätt väg - HURRA! Han går många jävla nummer down the street, och är nu på rätt adress, only it's the completely fucking wrong one. Ett leende tar form på hans frostbitna läppar, och han wappar in på Webhallens hemsida. Sundbyberg ligger inte på 10 minuters bussavstånd från Liljeholmen tänker han. Han wappar efter rätt adress igen, men det är fortf fel. Batteriet börjar nu ta slut. Han går tillbaks till busshållplatsen och ringer en livlina. "Ja men det ligger ju på gångavstånd från tunnelbanestationen - blåa linjen mot Hjulsta". Mm precis säger miffot, då åker jag dit. Han är inte arg, inte på långa vägar, utan är fast besluten att göra något bra av sin situationen, och sin annalkande (eller eskalerande snarare) Pnemonia - såå coolt på engelska. Han skriver en låttext. Väl framme i rätt stadsdel tilltar snön, och pojken tvingas knäppa trenchen upp i halsen såsom en "poltiskt övertygad" skulle gjort. Han ringer en vän igen, och efter ungefär 8 färdriktningsbyten är han på rätt väg. Precis när hans ben börjar ge vika uppenbarar sig en kaffearom i hans täppta näsa, genom den snödränkta luften. Med fascinerande ögon iakktar han kaffefabriken, och ler lite.
Sen åkte jag tillbaks, och unnade mig själv en chokladbit. En Twix närmare bestäm, för mediaspelaren jag köpte hette ju Tvix. HAHA fan va jävla kul fett värt 1,5h omväg för det sköna spexet.
HORA, nu hade en viktigt sms inte skickats...
Kommentarer
Trackback
