Jonte och Pål

Ibland har det förefallit sig så, att jag Robin, varit aningen för berusad för att godkännas inträde till någon viss nattklubb. Idag föreföll det sig inte så. Jag hade efter fotbollsmatchen planerat utgång med Pål, whom i was meant to meet up in LE CITY 'round midnight.

Jag beger mig till stan något försenad, med mitt ståtliga förortsekipage, och anläder till klubben kring tolvsnåret. Väl på rätt gata väljer majoriteten av mitt sällskap att vänta in ytterligare en följeslagare, medan jag emellertid satsar på att ackompanjera Pål i kön. Regnbesudlad anländer jag, utan en skymt av honom, och står således alldeles ensam på gatan, feeling rather disorientated, not finding him nor my fellowship from min hemtrakt. Utan mobil väljer jag att med engelskt uttal fråga om en köandes telefon - vilket resulterar i att jag får tag på Pål och lyckas identifiera honom INNE på klubben. Jag tackar, och beger mig med modiga kliv närmare insläppet. Då jag använt mig av utländsk vokabulär vid mobillånförfrågan verkar det sitta kvar i mig, varför jag till vakten svarar på frågan "Är du ensam?": I'm the only one - samtidigt som jag överräcker mitt pass. Hon frågar förargat varför jag pratade engelska då min identifikation var svensk, varpå jag svarar att min kompis INSIDE var engelsk, och jag så att säga, hade the flow - detta är naturligtvis inte ett citat men... Det resulterar naturligtvis i att jag nekas inträde p.g.a. min höga alkoholpåverkan - vilken jag ödmjukast bestrider, bara för att sedan bege mig bakåt förbi kön, heading home. En bit på vägen träffar jag mitt tidigare sällskap, som efter 45 minuter äntligen lyckas fatta beslut. Jag sammansluter och beger mig åter till kön. 45 NYKTRA minuter senare återfinns jag längst fram i kön, face to face med the door-WOMAN from hell, som gör det klart för mig att det faktum att jag gjort ett nytt försök enbart en kvart senare (jag rättar hennes tidsuppfattning) innebär att jag fullkomligt saknar omdöme. Jag förklarar för henne att jag druckit lika LITE som mitt sällskap, och att anledningen till att jag nekades var att jag pratade fel språk. Min vän som bott i England förklarar, men hennes stolhet vinner. Hon gör det klart för mig att hennes sjuåriga erfarenhet i "branschen" gett henne ganska god erfarenhet.

Imorgon ringer jag stället och frågar efter henne. Jag ska skicka henne en blombukett med kortet:

Hoppas dina nästa sju år ger dig ännu mer erfarenhet, kära dörrvakt. Och de sju åren du kommer spendera i ösregnet därefter fortsätter att utveckla ditt omdöme ytterligare. Vidare önskar jag att dina följande sju år fortsätter att bringa dig kunskap, och att nästkommande decennium som dörrvakt fortsätter din personliga utveckling, för at t förbereda dig på en lång och plågosam tid som pensionär.

Typ. Jävla idiot. Jag hatar henne. Jävla besserwisser. Avlid.