Dönickar och dårfinkar
En liten kille sitter på tunnelbanan med sin klass och förklarar för skolfröken att det inte är några problem för honom att byta tåg vid Slussen, han är PROFFS på det. Nej, han är inte proffs. Äckelbarn. Sen ska han showa off sina t-banestationkunskaper, och räknar upp några stationer från Hagsätra norrut. Helt fel såklart. Äckelbarn. Och hans kompisar är så jävla mycket i vägen, och tränger sig, och skriker, och blockerar trappen, och går långsamt. Äckelbarn.
För att fira det faktum att mina dryga 14 "hål" hos tandläkaren som följt mig sedan urminnes tider inte behövs/går att laga (läs kostar inte 20 0000) så vräker jag i mig 18kg chips, dip och godis under bioklubbens möte igår. Väldigt sent, med för mycket av filmen The Return Of The King kvar så bestämmer jag mig för att springa hem med mina nycklar till min utelåsta mor. Jag springer non-stop, jag genvägar mig t.o.m fel, men jag kan inte riktigt bestämma mig för vad som va värst; tortillachipsuppstötningarna eller blodsmaken i halsen. Det var tamefan det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv. Ren jävla vilja alltså, och fort gick det oxå. Kastar in nycklarna, hoppar på en cykel, och åker tillbaka. Bara för att när jag kommer hem sen se mina nyckel ligga på fel sida om den LÅSTA ytterdörren. Syster har låst. Jonte.
Och när jag väl kommit in, och duktigt nog ska tandtråda tänderna, så fastnar ett stycke långt jävla bak i munnen. 40 minuter, en synål, en ögonbrynsnopparpincett, en sönderskuren mungipa, två avklippta pekfingertoppar and one bleeding gums later så lossnar skiten. DET var tamefan det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv.
För att fira det faktum att mina dryga 14 "hål" hos tandläkaren som följt mig sedan urminnes tider inte behövs/går att laga (läs kostar inte 20 0000) så vräker jag i mig 18kg chips, dip och godis under bioklubbens möte igår. Väldigt sent, med för mycket av filmen The Return Of The King kvar så bestämmer jag mig för att springa hem med mina nycklar till min utelåsta mor. Jag springer non-stop, jag genvägar mig t.o.m fel, men jag kan inte riktigt bestämma mig för vad som va värst; tortillachipsuppstötningarna eller blodsmaken i halsen. Det var tamefan det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv. Ren jävla vilja alltså, och fort gick det oxå. Kastar in nycklarna, hoppar på en cykel, och åker tillbaka. Bara för att när jag kommer hem sen se mina nyckel ligga på fel sida om den LÅSTA ytterdörren. Syster har låst. Jonte.
Och när jag väl kommit in, och duktigt nog ska tandtråda tänderna, så fastnar ett stycke långt jävla bak i munnen. 40 minuter, en synål, en ögonbrynsnopparpincett, en sönderskuren mungipa, två avklippta pekfingertoppar and one bleeding gums later så lossnar skiten. DET var tamefan det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv.
Kommentarer
Trackback
