Jonte och Pål

Vet inte riktigt vad som är jobbigast, katter som krafsar på dörren och vill komma in, eller som tvättar sig för att bli rena (katter använder sin tunga högljutt), eller katter som snarkar för... att? For the fun of it! Ett bra trick för att uthärda just snarkandet är att intala sig själv att det är Adriana Lima som ligger bredvid och snarkar, då står man ut med det. Problemet uppstår när man tillämpar samma metod vid dörrkrafsningar. "Tänk in på det. Tänk inte på det. Det är bara Adriana Lima på alla fyra som vill komma in rummet. Det är bara...." (Kalle Anka-vända på huvvet och inse sitt misstag-manöver, eller som när Kyles mamma i South Park låter något smälta in och sen brister ut på grov NY-dialekt: WHAT WHAT WHAT?!)

Jag hatar verkligen allsång på skansen; jag hatar när Anders försöker ställa improviserade frågor till Per Gessle, som nyss dammat av någon jävla skitlåt som går typ; jag är en händig man, vill du ha mig är jag händig, åhh händig, medan ett hav av 15-åringar som väntar på idol-Måns skrikit av lycka. Jag hatar när glada människor blir inzoomade och sitter och ler och "sjunger" folkvisor falskt. Förmodligen är problemet att dom inte vet att de gör bort sig, eller att de faktiskt inte ens gör det. Det anses liksom ok att sitta och va lycklig och sjunga fult. Det är det folkliga, och lyckan, som jag avskyr. Hade människan stått framför en jury i American Idol, och sedan börjat argumentera att hon förmodligen sjunger bättre om hon kliver av parkettgolvet, eller om scenen i fråga hade varit ett pinsamt inslag i förmodligen världens bästa komediserie Extras, så hade jag fullkomligt älskat det. Visserligen drog liknelserna iväg lite men. När sen Henrik Dorsin tar ton, en ton som är än mer falsk och monoton än tvåbarnsmamman Kristine på rad 7 (fan hennes son har säkert en sån där smal liten "hästsvans" av hår som hänger från nacken), och publiken skrattar till hans operainspirerade stand up, ja då rinner bägaren över. Stand up är svårt, finns så många värdelöst tråkiga och så få riktigt bra. När det kommer till att blanda det hela med musik är Dana Carvey grym, Eddie Murphy gjorde Jackson-impersonations grymt oxå. Demetri Martin är kul ett tag oxå, han strummar på guran whilst drawing (svengelskt nödvändig övergång till svenska) helt osammanhängande skämt med långa konstpauser.

Typ: Sort of Is a kind of harmless thing to say, with the exception of some cases, tra-la-la on le guitar, like;
I love you....... sort of. Delikat paus. Or when you're doctor says; you're gonna make it.... sort of. It's a boy.............
sort of. Äh vfn, det lät ju bara trist, kör den där MIB-memory eraser flashen och se Demetri göra det själv på youtube istället.