Jonte och Pål

Jag har verkligen ingen stolthet, ingen prestige, ingen skam - jag vill bara producera. Första dagen på jobbet är jag bäst, och har jag utöver timlönen gjort mig förtjänt av en tresiffrig provision - en provision som jag inte får - being the only one på jobbet som har fått ta del av det fantastiskt förmånliga erbjudandet att undgå moroten framför ögonen, från en bemanningsbyrå vars namn är så ondskefullt att det inte går att skriva. Detta gör mig lite divided between penguins and cats, men det löser sig nog. På samma jobb säger en chef "en på fyra" , varpå tant tittar upp från ögonhöjden 1,45 med sitt pösiga ansikte - vars tandkött sticker ut mer från hennes kaninkäft än vad hennes tupphaka hänger - och frågar - med en blick som hört hemma hos en femåring som just bevittnat en atomklyvning: "en av fyra?" (menar du väl). När jag och chefen utbyter blicken som översätts till "skjut oss långsamt", så passar hon glatt på att anteckna i sin jävla bok.

Och jag är så sugen på att börja prata göteborgska, och säga de Hassaninspirerade orden "i vår alldeles speciella dragning förstår du", när Marianne på Björkgatan frågar hur hon vunnit? (egentligen är det enda hon vunnit en chans att få köpa av mig, och generera provision åt mig - NÄJUSSTE ja jobbar gratis). Eller när hon frågar "vad har jag vunnit?" säga "ett avgassystem. Från Datsun"
- Ja men vi har ju Volvo?
- Då har du två! Välkommen till Göteborg.

Och så fick jag höra om en filmidé idag. En tragikomedi med en karaktär som våldtagits av en sengångare som ung, och tunnelbanesystem i form av magnetremsor i taket som attraherar plåtollonhattar (writers description) - vilka man tillsammans med två alvedon hyr i spärrarna, och stoppar huvudet i. Ett av problemen var hur en annan karaktär skulle kunna transportera sig kommunalt utan att hamna upp och ner - då hans ben bestod av taffliga stålproteser. Och jag fick nyss en snilleblixt - remsan i taket skulle kunna vara av metall, och hattarna man sitter fast i magnetiska! Fast jag antar att min hjälp inte är efterfrågad. Det är ju mycket roligare att förklara en filmidé för någon om den innehåller massa skruvade fel. Och det är mycket mer intressant att skriva att man gått miste om att tjäna en massa pengar - istället för att skriva att man blivit rik. Imorgon tänkte vi berätta historien om hur Pål drog ett skämt som blev jättelyckat, och hur Jonte INTE gjorde illa sig på handfatet - mkt nöje!

Hur jävla kul hade det varit att höra om de två lodarna jag såg idag vid Slussen, om det hade varit så att den ena INTE hade missat att träffa kvinnan i huvudet med myntet han kastade på henne?

"FAN vad du är låg, FY FAN vad låg du é. Jag slänger dina jävla ciggizar (egen stavning skulle jag tro) i papperkorgen. Ja, jag slänger dom tills du skärpt dig. GÅ då för fan. Stick! Fan va' låg du é"

Ni förstår... i pundarkulturen strävar man efter att vara HÖG, och att vara LÅG anses oerhört kränkande mot luffarna i ens närhet. Det känns inte som fredag idag.