Jonte och Pål

Igår fick jag en fråga. Personen i fråga (AHAHAHA) har tidigare frågat om min arbetsprestation, så jag befarade att det var något viktigt på väg. Han säger istället "Eh, du behöver inte svara, och inte ta det personligt". Det är ju kul redan nu; en personlig fråga som man inte behöver ta personligt och inte svara på. "Är du bög?" säger han, och flimrar lite med ögonen (in a non-flirting matter alltså). Jag säger nej, o fnissar lite bögigt. Sen kommer jag på att jag borde svarat ja. Det är inte första gången någon frågar, och jag går alltid miste om fina komiska upplägg. Hade han (och hela sällskapet som han förmodligen diskuterat ämnet med) trott att jag var bög, ja då hade jag kunnat t.ex. kunnat applya lite xtra vardaglig physical contact, och bara insupa bekvämheten.

Appropå obekväm, varför är alla som åker buss så obekväma? Så bestörta och anstränga miner everywhere - varför kan folk inte bara se coola ut som moí? Finalen äger rum när han en måndag overhears me säga: Nää men du vet, säg så här: Adriana Lima. Ne, jag vet hon är katolik men. Whit this face? ;) Ja fan, jag är helt jävla nerringd, men vi ska ses ikväll. Sen kanske han sjunker genom stolen eller nått när han inser att jag spelat honom som en violin.