Jonte och Pål

Usch, jag vill åka tebax. Man blir inte glad av att mötas av en stor plansch av E-Type på Arlanda. Man blir bara förbannad. Och när miffot på Arlanda Express säger typ 45 ggr att hon önskar trevlig resa, och upprepar sitt namn två gånger. Eller puckot framför Emil som vägrar fälla upp stolen. Som sedan glömmer att fälla upp stolen igen. Och som smyger tillbaka stolen ändå efter andra tillsägningen när vi landar. Jävla dumpucko. Skallen full av gröt. Eller puckot som säger anklagande, precis när vi sätter oss;

Ursäkta, kan du säga till när du ska fälla ner stolen kanske?
- Men jag har ju inte gjort något
NEJ MEN HEHEHEHEHEHEHE jag tänkte bara förvarna, det är ju bättra att säga det nu (än att skälla ut dig sen ditt äckel). Jag brukar nämligen somna och då krossas mina ben när någon fäller ner stolen.

JAHA. OK. HANS BEN KROSSAS. OK. Jag är typ 18 meter, men hans ben krossas, ALLTID. Han brukar somna. Han borde fan inte vakna.

Ok för att luften är bättre i Älta än i New York, och kranvattnet smakar inte simbassäng, men det är fan inte mycket mer. Känns som ett så fett waste att komma hem till det här, när det där finns. Och inte fan blev det ett varmare välkomnande av att dörrfan var låst och jag var tvungen att bygga lutande tornet i pisa med trädgårdsmöbler och gå till någon random familj och skrämma deras barn och låna skruvmejslar för att pilla upp mit fönster. Det gick iofs väldigt smidigt. Undrar om det hade gått lika smidigt i USA. Jag tror att någon hade hunnit ringa snuten när jag va halvvägs.