vi går över daggstänkta berg!
Igår slog jag i mitt huvud i en dörrstängare, så att säga. En stor järnklump som sitter i perfekt skäraupphuvudet-höjd vid porten till huset. Jag traskar ut, och upp i den, och i ärlighetens namn var jag lite glatt överraskad att min hand blev rödfärgad, för många gånger har man slagit i huvudet utan att det hänt något. Nu var det liksom på riktigt! Right on! Ont gjorde det!
Och när jag klev in i golfshopen senare samma dag sa jag Hej. Men när jag fick kvittot sa jag hej igen, när jag ville säga tack - vilket gjorde hela situationen rather besynnerlig. Jag försökte finta bort det hela med att låtsas som om att det var kvittot jag hälsat på, men det förvärrade bara det hela. När jag ska avlägga min signatur märker jag hur det försvunnit viktiga detaljer kring denna ur mitt minne, och jag misstänker än en gång min skallskada - tills jag kommer på att det hela förmodligen beror på alldeles för många urkundsförfalskningar på krogen i form av underskrifter á la Kalle Anka, Moby Dick och Alfred med H. ehh, Hitchcock alltså!!!
En annan person som inte har gjort det där med underskrifter till sitt signum (fast det har hon ju HAHA gud va kul ja é) är ju Ruth Berglu** på en, så att säga statlig organisation som har hand om skatter - from whom i recieved a letter the other day:
R....U....T...H ah precis, kristallklart! Jag menar, hur har hon tänkt här? Det måste ju vara den mest bisarra underskriften någonsin. Den är ju inte ens relativt lik den andra hon gav mig.
När vi kliver av banan påpekar mitt äldre sällskap att de är lite utmattade, och borde tagit med sig en Japp, eller lite frukt för energi. Här berättar jag att jag har snaskat på torkad frukt, vilket gjorde susen, förutom det faktum att päronen verkade ha jäst, så att efter ett tag fick det motsatt effekt. Skämtat uppskattades mäkta, och när diskussionen kring möjliga energikällor återupptas säger en av herrarna "ja eller Kokain". Jag skrattar och säger; ah Amfetamin är nog att föredra i det här fallet. Någon annan namedroppar "Ecstacy". Hoppas innerligt att jag har kvar min knarkhumor när jag passerat 60. Skönt.
Och när jag klev in i golfshopen senare samma dag sa jag Hej. Men när jag fick kvittot sa jag hej igen, när jag ville säga tack - vilket gjorde hela situationen rather besynnerlig. Jag försökte finta bort det hela med att låtsas som om att det var kvittot jag hälsat på, men det förvärrade bara det hela. När jag ska avlägga min signatur märker jag hur det försvunnit viktiga detaljer kring denna ur mitt minne, och jag misstänker än en gång min skallskada - tills jag kommer på att det hela förmodligen beror på alldeles för många urkundsförfalskningar på krogen i form av underskrifter á la Kalle Anka, Moby Dick och Alfred med H. ehh, Hitchcock alltså!!!
En annan person som inte har gjort det där med underskrifter till sitt signum (fast det har hon ju HAHA gud va kul ja é) är ju Ruth Berglu** på en, så att säga statlig organisation som har hand om skatter - from whom i recieved a letter the other day:
R....U....T...H ah precis, kristallklart! Jag menar, hur har hon tänkt här? Det måste ju vara den mest bisarra underskriften någonsin. Den är ju inte ens relativt lik den andra hon gav mig.
När vi kliver av banan påpekar mitt äldre sällskap att de är lite utmattade, och borde tagit med sig en Japp, eller lite frukt för energi. Här berättar jag att jag har snaskat på torkad frukt, vilket gjorde susen, förutom det faktum att päronen verkade ha jäst, så att efter ett tag fick det motsatt effekt. Skämtat uppskattades mäkta, och när diskussionen kring möjliga energikällor återupptas säger en av herrarna "ja eller Kokain". Jag skrattar och säger; ah Amfetamin är nog att föredra i det här fallet. Någon annan namedroppar "Ecstacy". Hoppas innerligt att jag har kvar min knarkhumor när jag passerat 60. Skönt.
Kommentarer
Trackback
