Jonte och Pål

Jag går och lägger mig på rätt sida om tolvslaget, nästan. Och bara ett par minuter efter att min dödsjuka kropp hittar ner under täcket och jag precis ska checka in, så väcks jag av ett öronbedövande skall från min trasiga mobiltelefon. Jag rullar åt sidan olika snabbt som Indy rullar under dörrar, och fattar ännu snabbare mobilen, hoping it's, ja jag vet faktiskt inte. Det är från Pål: "Logga in." I hopp/tro om a matter of National Security letar jag mig i ett par kalsonger och sparkar igång datorn. Jag förklarar att gått och lagt mig tidigt, och even sparat Entourage tills imorgon, för jag ville bli frisk! "Du måste se det här! Det kommer inte vara kvar! Gå in på youtube!". Nu väcks mina förhoppningar åter till liv, och jag anar att jag kommer att få bevittna nån världsomskakande scen, som på något vis hittat ut på nätet och inte är där för att stanna. Jag scrollar ner bland Featured Videos och hittar... Ett filmklipp av David Firth. Ett filmklipp som jag utan vidare framgång lyckades lägga upp på bloggen häromdagen. Ett filmklipp som jag har sett 40 gånger, och som fortfarande ligger under "Featured Videos". Jag så att säga, går och lägger mig igen, 9 minuter fattigare.

Bara för att en halvtimme senare väckas av något halvt surrande, halvt prasslande ljud. Egentligen har jag inga problem med dem, så länge de inte gör så mycket väsen av sig, ja menar... jag är ju inte rasist eller så men, fan, I don't like the idea of having it around, being up to no good. Och de är så stora, man kan liksom inte bara skicka iväg dom till insektshimlen. De känns så mänskliga på något sätt. Jag tyckte så synd om honom.



Men inte fan hade idioten varken uppehållstillstånd, eller pass med sig, så jag var tvungen att kasta ut honom.
Egentligen gjorde det ju inget att jag väcktes av idioter och stackars krakar, för hur kul hade det blivit om jag skrivit:

Igår gick jag o la mig tidigt. Jag é sjuk. Jag sov länge. Jag är frisk. Gud vad jag är lycklig.